MITT HJÄRTA
Vet inte var jag ska börja, har inte bloggat på en evighet men behöver skriva av mig lite. Jag är så trött på att förklara vad felet på min häst är, trött på att inte ens veta det. Jag känner frustration och ångest över att missa de tre viktigaste månaderna inför tävlingssäsongen och att jag troligen kommer missa hela vårsäsgongen också. Men mest av allt är jag så otroligt ledsen över att allt tar sån tid, att min häst går runt och mår dåligt och månaderna bara går. Jag vet inte vad jag ska eller kan göra åt saken, förstår inte att dom inte kunde göra mer åt saken inne på Ultuna och bor ifrån mina föräldrar och har inte kunnat få skjuts till kiropraktorn dom bad mig åka till. Till på det är min motivation som bortblåst, jag missar alla roliga träningar, kan glömma alla snögalopper och om jag ska vara helt 100% ärlig är det inte ens kul att gå till stallet längre. Det handlar inte om att jag inte orkar, eller inte fortfarande älskar att klappa och promenera min häst. Det handlar om att hon inte mår bra, att det tagit oförlåtligt lång tid att få henne bra och att mitt hjärta går i bitar varje gång jag ser henne i ögonen. Hon är vad jag har att luta mig emot när allt annat känns dåligt, hon är vad som aldrig svikit mig och hon har gett mig så otroligt mycket. Och jag kan inte ens se till att hon blir bra. Det har nästan gått tre månader, och min häst kan fortfarande inte röra sig obehindrat. Det är anledningen till att jag inte ens känner för att gå upp på dagarna, gå till stallet och se min skadade häst uttråkad, full med längtan efter att galoppera fort och hoppa höga hinder. Jag vill inte se det.
<3 det ordnar sig nog