I LOVE ALL OF YOUR PERFECT IMPERFECTIONS
Igår var det tävling, stjärnan levererade vår bästa runda tillsammans och var supertrevlig att rida. senare på dagen lyckades ponnyn göra motsatsen, red kanske vårt värsta pass tillsammans någonsin och kunde inte annat än att låta frustrationstårarna rinna ner för kinderna en halvtimme. om hon bara kunde prata den lilla ponnyn, säga vad som är fel och vad jag ska göra för uppenbarligen har jag inte tillräckligt med kunskap för att klura ut det och sen river det mitt hjärta i elva tusen delar när jag ser hur ledsen hon blir. tanken var att galoppera bommar, och det funkade inte alls. travade av inne i ridhuset och på en halv sekund förvandlas hon till världens dressyrponny igen och jag fattar det inte, vår innomhus säsong har varit skit och utmohussäsgången kommer bli värre, borde jag köpa en dressyrsadel och byta gren? jag älskar trots allt den ponnyn aldeles för mycket för mitt eget bästa, och jag skulle göra allt och lite till för henne.
idag har jag legat i sängen och ätiti choklad sen jag vaknade klockan halv nio haha. är typ världens fetto och borde göra något vettigt av mitt liv men frågan är vad. hästarna ska löshoppa idag kl 5 på jälla, jag, jelena och saga fixar! ska bli kul att se tildan, hur hon kommer vara osv.
Åh jag vet hur det känns. När det har gått bra ett tag och sen på några minuter så raderas allt... Kommer ihåg på ena Paveträningen, efter att Cloud hade vägrat miljoner gånger och jag var så besviken på mig själv och vad jag än gjorde så funka ingenting. Ställde mig i hörnet och tårarna bara forsade nerför mina kinder. Man får rycka upp sig bara och är det så att det känns jobbigt mellan sig och hästen, gå promenader istället för att rida några dagar, kanske det ordnar upp sig igen sen efteråt. Det är dock inte roligt att stiga uppåt hur mycket som helst för att sedan sjunka till botten, det är så jobbigt. Vi ses till helgen. Du är saknad. Kramar <3